Israel har utvecklat ett komplex juridiskt och byråkratiskt system för att ta kontroll över tio tusentals hektar palestinsk mark på Västbanken, varav delar var privatägd. Syftet med att ta dessa landområden är, och har varit att etablera nya, eller expandera redan existerande, bosättningar. De vanligaste metoder som Israel använder för att lägga beslag på mark är att rekvirera mark för ”militära behov”, deklarera eller registrera områden som ”statlig mark” samt expropriera mark för ”allmänhetens behov”. Genom att använda dessa, och andra, metoder har Israel tagit kontroll över omkring halva Västbankens yta. Utöver detta har bosättare ofta lagt beslag på privat palestinsk mark på egen hand, samtidigt som berörda myndigheter gjort ytterst lite för att upprätthålla lagen och återlämna marken till dess rättmätiga ägare. [i]

Militära behov

Israel använde militära rekvireringsorder för att lägga beslag på privat palestinsk mark under bosättningarnas första decennium, utifrån argumentet att bosättningarna bidrar till den militära säkerheten. Detta argument användes med hänvisning till folkrätten, som tillåter en ockupationsmakt att beslagta privat egendom för militära syften, dock endast på tillfällig basis. Denna form av konfiskering medför ingen äganderätt och den ockuperande staten har inte rätt att sälja den beslagtagna egendomen. Vissa bosättningar var från början militärbaser, belägna på beslagtagen mark som sedan omvandlades till civilt område. Sedan 1967 har militära rekvireringsorder använts för att beslagta minst 3 100 hektar, till 42 bosättningar. [ii]

Militära rekvireringsorder användes också i omfattande utsträckning när byggandet av muren inleddes, år 2002. Tusentals privat palestinsk mark togs i beslag för detta syfte. Omkring 85 % av muren byggs inne på Västbanken, med konsekvensen att 60 bosättningar placeras mellan muren och den gröna linjen. En betydande del av muren är planerad för att möjliggöra expansion av bosättningar till väster om muren. [iii] I juli 2004 fastslog den internationella domstolen att byggandet av muren på ockuperat område strider mot Israels skyldigheter enligt internationell rätt. [iv]

Statligt mark

Israels främsta metod för att ta kontroll över mark, både i termer av hur ofta den används och mängden mark som beslagtagits, är att förklara områden som ”statlig mark”. Mer än 91 300 hektar har förklarats ”statlig mark”, vilket utgör 16 % av Västbanken. Utöver detta betraktades omkring 60 000 hektar som ”statlig mark” sedan det brittiska mandatet och perioden under jordanskt styre. Omkring 150 000 hektar, eller 26,7 % av Västbanken klassas nu som ”statlig mark”. [v]

Den israeliska staten har tagit flera steg för att möjliggöra förklarandet av tusentals hektar som ”statlig mark.” Det första togs så tidigt som 1968 när Israel frös registreringsprocessen för egendom på Västbanken. Detta beslut möjliggjorde för Israel att hävda äganderätt över mark vars rättsliga status inte hade fastslagits, och inte registrerats hos myndigheterna. [vi]

Enligt B’Tselem ”strider den svepande användningen av förklarandet av ’statlig mark’ på Västbanken mot centrala bestämmelser i den ottomanska lagstiftningen och brittiska mandatets rättspraxis, som är bindande för Israel. Utan riksåklagarens manipulativa användning av lagen skulle Israel inte ha lyckats ta kontroll över så stor andel mark för byggandet av dussintals bosättningar”[vii]

Vid överklagan av beslut om förklarande av ”statlig mark” ligger bevisbördan på den klagande parten, det vill säga palestinierna. Eftersom palestinier inte alltid meddelas att deras egendom har förklarats ”statlig mark” kan de inte alltid överklaga dessa beslut inom de 45 dagar som lagen kräver, och förlorar därigenom sin rätt till överklagan. Anspråk på äganderätt kan avvisas om marken redan har blivit tilldelad en bosättning och arbete på bosättning redan påbörjats, så länge som marken blev tilldelad i ”god tro”, även om det finns bevis för att egendomen inte tillhörde staten, som tilldelar bosättningen egendomen.[viii]

Expropriering för ”allmänna behov”

I de jordanska marklagarna står det explicit att staten endast får expropriera mark för allmänna behov. Israel använder inte denna metod i någon större utsträckning, eftersom palestinierna utgör allmänheten på Västbanken. Bosättningen Ma’ale Adumim, som etablerades 1975 på 3 533 hektar palestinsk mark exproprierad mellan 1975 och 1977, utgör ett undantag från denna regel. Israel har också använt denna metod för att bygga infrastruktur, i första hand vägar som binder samman bosättningar med varandra och med Israel.[ix]

Bosättningar på privat palestinsk mark

Enligt det israeliska utrikesdepartementet ”har israeliska bosättningar endast etablerats efter uttömmande undersökningsprocesser, under överseende av den Israels högsta domstol, med syftet att försäkra att inga samhällen etableras på privat arabisk mark.”[x] Peace Now ger en annan bild genom deras siffror som visar att privat palestinsk mark utgör 32,4 % av den mark som kontrolleras av samtliga civila israeliska enheter (bosättningar, utposter och industriområden). B’Tselems undersökningar visar att 10,3 %, eller 5 348 hektar av bosättningarnas totala areal består av privat palestinsk mark och att 21 % av bosättningarnas bebyggda yta är belägen på privat palestinsk mark.[xi]