Utöver nationella lagar och förordningar är världens länder bundna av internationell rätt. Den internationella rätten utgörs av bland annat folkrätten. Folkrätten består av mellanstatliga avtal som är bindande för de stater som undertecknat och ratificerat dem. Utöver detta finns den så kallade sedvanerätten vilken är bindande för alla stater oavsett om de undertecknat avtalet eller inte, exempelvis förbudet mot folkmord och förbudet mot att avsiktligt attackera civila i krig. Folkrätten består till stor del av den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna.

Vad är internationell humanitär rätt?

Den internationella humanitära rätten, även kallat krigets lagar, är det regelsystem som stater har kommit överens om för att skydda människor och begränsa mänskligt lidande under väpnade konflikter.[1] De fyra Genèvekonventionerna från 1949 utgör grunden inom den internationella humanitära rätten, därutöver finns även Haagkovnentionerna. Haagkonventionerna reglerar stridsmedel och stridsmetoder och har status som internationell sedvanerätt. De är därför bindande för alla stater.[2] Den fjärde Genèvekonventionen och bilagan till den fjärde Haagkonventionen är mycket relevanta när det gäller de israeliska bosättningarna. Den fjärde Genèvekonventionen kom till efter erfarenheterna från det andra världskriget och syftar specifikt till att skydda civilbefolkningen från krigets konsekvenser såväl under väpnad konflikt som under ockupation.[3] Israel undertecknade och ratificerade Genèvekonventionen 1951.[4] Haagreglementet, som är bilaga till den fjärde Haagkonventionen, innehåller ockupationsregler som gäller under ockupation.

Diakonia har gjort en utmärkt sammanställning av den internationella humanitära rätten i det ockuperade palestinska territoriet som du hittar här.

Israel en ockupationsmakt bundet av den internationella humanitära rätten

Det internationella samfundet, däribland FN, den Internationella domstolen och Internationella rödakorskommittén, är enigt om att Västbanken inklusive Östra Jerusalem och Gaza ockuperades av Israel i kriget 1967. Landet är därför bundet av de ockupationsregler som anges inom den internationella humanitära rätten, däribland Haagreglementet, bilaga till den fjärde Haagkonventionen.[5] Internationella Röda Korset, FN samt en uteslutande del av världens länder och experter på internationell rätt är eniga om att den fjärde Genèvekonventionen är bindande för Israel och dess aktiviteter på ockuperat område.[6] Denna tolkning delas inte av Israel.[7]

Bosättningarna och internationell humanitär rätt

Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område, det framgår av artikel 49 i den fjärde Genèvekonventionen som bland annat fastslår att:

”The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.”[8]

Detta förbud gäller då ockupationsmakten tvingar eller uppmuntrar sin civilbefolkning att flytta in på det ockuperade området, men även i de fall då ockupationsmakten inte är direkt inblandad i dessa personers transfer.[9] Alla de cirka 480.000 civila israeler som idag lever på Västbanken och i Östra Jerusalem gör så i strid med internationell humanitär rätt och kallas bosättare. Enligt Röda Korset, som har ett särskilt mandat[10] att övervaka den internationella humanitära rätten, tillkom ovanstående fras i Genèvekonventionens 49:e artikel för att förhindra en praktik som användes av vissa makter under det andra världskriget. Dessa lät då av politiska och rasmässiga skäl flytta delar av sin egen befolkning in på ockuperat område i syfte att kolonisera dessa territorier.[11] En av anledningarna till att internationell humanitär rätt förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område är att dessa personer riskerar att få en privilegierad ställning gentemot den ockuperade civilbefolkningen.[12] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, menar att just detta har skett på det ockuperade palestinska territoriet. Den israeliska bosättarrörelsen har skapat två separata system av rättigheter och privilegier som främst gynnar israeliska medborgare på bekostnad av de över två miljoner palestinier som lever på Västbanken.[13]

Rätten till lika behandling är också ett av grundfundamenten i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. B’Tselem och OCHA konstaterar att olika legala system och skydd existerar för de israeliska bosättarna och den palestinska civilbefolkningen på Västbanken. Israeliska bosättare på Västbanken lyder under israelisk civilrätt medan palestinier lyder under militärdomstolar.[14] Denna situation, som innebär att en individs rättigheter bestäms av dennes nationella identitet, utgör ett uppenbart brott mot rätten till lika behandling.

Artikel 2 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fastslår att:[15]

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Bosättningarna bryter också mot diskrimineringsförbudet som baseras på artikel 3, 13 och 27 i den fjärde Genèvekonventionen.[16]

På grund av att militär ockupation ses som en temporär situation förbjuder den internationella humanitära rätten ockupationsmakten från att göra några permanenta förändringar på det ockuperade territoriet bortsett från förändringar som sker av militär nödvändighet. Sådana förändringar försvårar nämnvärt möjligheterna att avsluta ockupationen.[17] För att undkomma detta hävdar Israel att bosättningarna inte innebär permanenta förändringar på det ockuperade området, något som Israels högsta domstol bekräftat.[18] Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem konstaterar dock att det är svårt att tänka sig en mer uppenbar och grundlig permanent förändring än att förvandla öppna landskap som jordbruks- och betesmark till civila samhällen. Den permanenta förändringen är en effekt av de enorma ekonomiska investeringar i vägar, byggnader och annan infrastruktur som görs, men också av de särskilda band till platserna som dessa samhällen skapar för människorna som lever där.[19]

Det internationella samfundets skyldigheter

Det internationella samfundet har vid upprepade tillfällen, bland annat genom resolutioner i FN:s säkerhetsråd[20], protesterat mot israels bosättningspolitik och krävt att utbyggnaden av bosättningar genast upphör. Israel har beordrats att lämna tillbaka allt territorium som ockuperades 1967. Enligt internationell humanitär rätt har stater som inte är inblandade i konflikten en skyldighet att handla – unilateralt eller kollektivt – mot andra stater som bryter mot internationell humanitär rätt.[21] I Israel/Palestinakonflikten gäller denna skyldighet bland annat Sverige. Sverige har ingen skyldighet att uppnå ett specifikt resultat men däremot att vidta alla möjliga åtgärder för att parterna i konflikten respekterar internationell humanitär rätt.[22] Frågan är om Sverige och det internationella samfundet kan sägas ha uppfyllt sina förpliktelser enligt den internationella humanitära rätten. Diakonia konstaterar träffande att ”politisk vilja är nödvändig för att förbättra efterlevnaden av internationell humanitär rätt”[23].

[1] Rösa Korset, Den humanitära rätten

[2] Diakonia, Gäller internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska territoriet (opt)?

[3] Diakonia, Var hittar du internationell humanitär rätt?

[4] Internationella Rödakorskommittén, States Party to the Geneva Conventions

[5] Diakonia, Vad är den legala statusen av det ockuperade palestinska territoriet?

[6] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 37

[7] Israels officiella ståndpunkt är att det ockuperade palestinska territoriet är inte är ockuperat utan bäst klassas som ”disputed territory”. Israel anser vidare att bosättningarna inte strider med den fjärde Genèvekonventionen. Vill du veta mer om Israels ståndpunkt samt läsa kritik mot denna, se Diakonia, Israels ståndpunkt,  eller B’Tselems rapport Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, 2002, s. 37-45. Israels officiella ståndpunkt finns tillgänglig här.

[8] Internationella Rödakorskommittén, Convention (IV) relative to the Protection of Civilian Persons in Time of War. Geneva, 12 August 1949, artikel 49

[9]B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 38-39

[10] Internationella Rödakorskommittén har på grund av sin opartiskhet och neutralitet en särskild roll i den internationella humanitära rätten och alla 194 stater som är anslutna till Genève-konventionerna har erkänt ICRC som en organisation med särskilt mandat att genomföra humanitärt arbete under väpnade konflikter. Läs mer om Röda Korsets roll inom den humanitära rätten här.

[11] Internationella Rödakorskommittén, Convention (IV) relative to the Protection of Civilian Persons in Time of War. Geneva, 12 August 1949

[12] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2008, Unprotected: Israeli settler violence against Palestinian civilians and their property

[13] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2008, Unprotected: Israeli settler violence against Palestinian civilians and their property, s. 3

[14] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 65-67

[15] Svenska FN-förbundet, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

[16] Diakonia, Förflyttning och diskriminering

[17] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2008, Unprotected: Israeli settler violence against Palestinian civilians and their property, OCHA Special Focus, s. 3

[18] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 39-40

[19] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 39-40

[20] Se exempelvis FN:s Säkerhetsråds resolution 465 från 1980 som fastslår att ” all measures taken by Israel to change the physical character, demographic composition, institutional structure or status of the Palestinian and other Arab territories occupied since 1967, including Jerusalem, or any part thereof, have no legal validity and that Israel’s policy and practices of settling parts of its population and new immigrants in those territories constitute a flagrant violation of the Fourth Geneva Convention relative to the Protection of Civilian Persons in Time of War and also constitute a serious obstruction to achieving a comprehensive, just and lasting peace in the Middle East;”

[21] Diakonia, Vad är det internationella samfundets skyldigheter?

[22] Diakonia, Vad är det internationella samfundets skyldigheter?

[23] Diakonia, Vad är det internationella samfundets skyldigheter?