Rätten till boende är tydligt inskriven i den internationella rätten. Denna rättighet är central eftersom den utgör en förutsättning för utövandet av andra rättigheter såsom rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, rätten till fysisk och psykisk hälsa samt rätten till ett familjeliv. Som styrande makt i de ockuperade områdena är Israel skyldiga att respektera palestiniers rätt till boende.1 Enligt uppskattningar2 från organisationen Israeli Committe Against House Demolitions (ICAHD) har omkring 24 813 palestinska hus rivits i de ockuperade områdena sedan 1967. Den israeliska staten utför tre former av husrivningar; rivningar som straff, administrativa rivningar, samt militära rivningar och operationer för att rensa ett landområde.3

Rivningar som straff

8,5 procent av alla rivningar som israeliska staten utför sker i straffande syfte vilket innebär att hus rivs för att någon som har koppling till huset har gjort något som den israeliska staten vill bestraffa dem för. Allt från att organisera sig politiskt till att attackera israeliska civila kan utgöra skäl för denna form av bestraffning.4

Israels husrivningar i straffande syfte bryter mot en av de mest fundamentala rättsprinciperna, nämligen förbudet mot kollektiv bestraffning. Den fjärde Genèvekonventionen förbjuder kollektiv bestraffning utan undantag.5 Konventionens artikel 33 säger att ”Skyddade personer må i intet fall straffas för förbrytelser, som de inte själva begått. Samfälld bestraffning även som varje slag av skrämsel eller terrorism äro förbjudna.”6

Det uttalade syftet med de straffande rivningarna är att avskräcka potentiella förövare från att utföra attacker mot Israel, genom att skada deras anhöriga.7 Även hot om rivning har använts på detta sätt. I många fall har den israeliska armén också förstört hus som angränsar till det som var målet för rivningen.8 År 2005 upphörde den israeliska armén med denna policy, efter att ha kommit till slutsatsen att den inte hade någon avskräckande effekt, och att skadorna orsakade av husrivningarna överskuggar målen med dem. Insikten att rivningarna ökar motståndet mot Israel inom det palestinska samhället var en central orsak bakom beslutet. Eftersom beslutet att sluta med husrivningar inte baserades på internationell humanitär rätt lämnades dörren öppen för att policyn skulle kunna återinföras. Dåvarande försvarsministern varnade för att så skulle ske9 och metoden återupptogs den 19 januari 2009.10

Administrativa rivningar

Administrativa rivningar genomförs där hus saknar byggnadstillstånd och utgör ungefär 26 procent av rivningarna. Dessa rivningar sker idag inom Område C som utgör 60 procent av Västbanken och i östra Jerusalem som är under uteslutande israelisk kontroll.11 I Område A och B kan hus rivas i administrativt syfte om de ligger för nära en militärbas eller en väg som används av den israeliska militären eller bosättare.12 De israeliska myndigheterna är väldigt restriktiva med tillståndsgivning för palestinsk bebyggelse. I praktiken kan palestinier endast få byggnadslov inom mindre än 1 procent av landytan i Område C och stora delar av denna mark är redan bebyggd.13 Den israeliska fredsorganisationen Peace Now har kartlagt byggnadslov och rivningsbeslut inom område C. Mellan år 2000 och 2007 beviljade israeliska myndigheter endast 91 av 1 624 palestinska ansökningar, det vill säga mindre än 6 procent av ansökningarna. Under samma tidsperiod byggdes inom samma område över 18 000 bostäder i de israeliska bosättningarna.14 De israeliska myndigheternas restriktioner har resulterat i att tiotusentals palestinier som vill bygga inom område C inte har något annat väl än att bygga illegalt på sin mark för att möta sina behov.15

Också i östra Jerusalem tvingas palestinier att bygga illegalt för att ha någonstans att bo.16 Där har 35 procent av marken beslagtagits för etablerandet av israeliska bosättningar, medan endast 13 procent avsatts för palestinsk byggnation. En stor del av denna yta är redan bebyggd och det är mycket svårt att få byggnadslov. Skillnaden mellan bostadsbehoven, baserat på befolkningstillväxten, och antalet byggnadslov i östra Jerusalem uppskattas vara minst 1 100 hus per år.

Att bygga illegalt bestraffas på två sätt. Först utdöms en bötessumma vars storlek är beroende av storleken på byggnaden (omkring 300 US Dollar per kvadratmeter, år 2005). Sedan följer ett krav på att antingen ordna ett bygglov eller att riva huset. Om ett bygglov inte införskaffas eller godkänns och huset står kvar kan nya böter utfärdas, och fängelsestraff i 3 till 6 månader kan även utdelas. Både när det gäller fängelsestraff och böter kan straffen utdelas igen och igen tills ett bygglov är införskaffat eller huset är rivet.17

Artikel 53 i Genevekonventionen säger att ”Det är förbjudet för ockupationsmakten att förstöra fast eller lös egendom, som tillhör privatpersoner enskilt eller samfällt, staten, kommuner eller offentliga korporationer, kooperativa eller andra föreningar utom i de fall, då dylik förstörelse är absolut nödvändig med hänsyn till de militära operationerna.”18 Israeliska företrädare hävdar att deras policy faller inom detta undantag, men detta påstående saknar stöd i Röda Korsets officiella tolkning. Den israeliska tolkningen av ”militära operationer” motsäger den officiella tolkningen från Röda Korset som definierar ”militära operationer” som ”rörelsen, manöver och aktioner av någon form som utförs av beväpnade styrkor i syfte att strida”. Varken straffande eller administrativa rivningar utförs inom ramen för stridigheter, och kan därför inte betraktas som ”militära operationer” som termen avses användas i Genèvekonventionen. Än mindre kan den betraktas som ”absolut nödvändig”. Massiv förstörelse av egendom i de ockuperade områdena, som inte faller inom ramen för undantagen i Genèvekonventionen, utgör krigsbrott.19

Militära rivningar

Militära rivningar utgör omkring 65,5 % av alla rivningar. Hus som rivs av den israeliska armén under en militär operation, eller för att rensa ett landområde, uppnå ett militärt mål eller döda efterlysta personer som en del av Israels policy kring utomrättsliga avrättningar, ingår i denna kategori. Artikel 53 i Genèvekonventionen är applicerbar även för dessa fall, och den israeliska armén fann att den massiva ödeläggelsen av hem under ”Operation Cast Lead” i var ”mycket svår att rättfärdiga ur ett rättsligt perspektiv, speciellt om det skulle komma att dras inför en internationell domstol”.20

1. B’Tselem, 2004, Through No Fault of Their Own- Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada, s.9,
tillgänglig här: http://www.btselem.org/download/200411_Punitive_House_Demolitions_Eng.pdf
2 Uppskattningen baseras på information som insamlats från Israels inrikesministerium, Jerusalems kommun,
den civila administrationen i de ockuperade områdena, OCHA och andra FN-organ, palestinska och israeliska
grupper för mänskliga rättigheter, Amnesty International, Human Rights Watch, ICAHD:s eget fältarbete och
andra källor. Senast uppdaterad 28 juli 2010
3 ICAHD, 2010-11-14, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057
4 ICAHD, 2010-11-14, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057
5 B’Tselem, 2004, Through No Fault of Their Own- Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada, s.
10
6 ICAHD, 2010-11-12, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057
7 I vissa fall hävdar israeliska företrädare att husrivningarna är lagliga när de utförs i enlighet med sektion 119
i ”the Emergency Defence Regulations”, som antogs under det brittiska mandatet. Sektion 119 är en sträng
bestämmelse som tillåter att ett hus rivs baserat på misstanken att brott har begåtts. Huset behöver inte tillhöra
den misstänkte, utan kan vara den misstänktes familjs eller grannars hus. Sektion 119 är ifrågasatt eftersom den
återkallades av det brittiska mandatet innan det upphörde. Även om bestämmelsen inte hade återkallats borde
den inte tillämpas eftersom den strider mot internationell rätt. Den högsta domstolen ignorerar denna hållning
och agerar, gång på gång, i enlighet med den israeliska statens tolkning att straffande husrivningar kan vara
lagliga enligt sektion 119. (B’Tselem, 2004, Through No Fault of Their Own- Punitive House Demolitions
during the al-Aqsa Intifada, s. 9-10
8 B’Tselem, 2004, Through No Fault of Their Own- Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada, s.
8
9 Diakonia, 2010-11-14, Är husrivningspolicyn i enlighet med humanitär rätt?, http://www.diakonia.se/sa/
node.asp?node=1158
10 ICAHD, 2010-11-14, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057
11 Innan Västbanken genom Oslo-avtalet kom att delas upp i Område A, B och C genomförde israeliska
myndigheter husrivningar även i andra delar av det ockuperade territoriet. Du kan läsa mer om
indelningen av Västbanken i A, B och C-områden här.
12 ICAHD, 2010-11-12, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057
13 FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2009, Restricting Space: The Planning Regime Applied by Israel in
Area C of the West Bank, s. 2
14 Peace Now, 2008, Area C: Palestinian Contruction and Demolition Stats, tillgänglig här: http://
www.peacenow.org.il/site/en/peace.asp?pi=61&fld=495&docid=3159
15 FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2009, Restricting Space: The Planning Regime Applied by Israel in
Area C of the West Bank, s. 2
16 UNOCHA, 2009, Restricting Space: the Planning Regime Applied by Israel in Area c of the West Bank, s. 3,
17 ICHAD, 2007, No Place like home – House Demolitions in East Jerusalem, s. 10-12, tillgänglig här: http://
icahd.org.dolphin.nethost.co.il/wordpress/wp-content/uploads/2010/05/NoPlaceLikeHome.pdf
18 ICAHD, 2010-11-12, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057
19 B’Tselem, 2004, Through No Fault of Their Own- Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada,
s.9-10
20 ICAHD, 2010-11-12, statistik över antal rivna hus, http://www.icahd.org/?page_id=6057