Sedan junikriget 1967 ockuperar Israel de palestinska territorierna Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem. Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att förflytta sin egen civilbefolking in på ockuperat område.[1] Trots detta har Israel tillåtit och uppmuntrat civila israeler att bosätta sig på ockuperat område. Civila israeler som lever på de ockuperade områdena kallas för bosättare. Det internationella samfundet, däribland FN:s säkerhetsråd, EU och den internationella domstolen, är enigt om att de israeliska bosättningarna är illegala enligt internationell rätt.[2]
Antalet bosättare ökar dramatiskt
Antalet bosättare har ökat dramatiskt på senare tid. Idag lever nästan en halv miljon israeliska bosättare på ockuperat område. Mellan åren 1987 till 2008 nästan tredubblades antalet från cirka 169.000[3] till 480.000[4]. Antalet bosättare ökar årligen med cirka 5,5%[5], att jämföra med befolkningsökningen i Israel som ligger runt cirka 1,7%[6]. De israeliska bosättarna lever i bosättningar, organiserade samhällen bestående av civila israeler som etablerats på ockuperat område med godkännande och direkt eller indirekt stöd från den israeliska regeringen.[7] Det finns sammanlagt 149 bosättningar på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem.[8] Utöver dessa 149 bosättningar finns ytterligare cirka 100 så kallade utposter.[9] Utposter är bosättningar som är olagliga även enligt israelisk lag eftersom de saknar godkännande eller planering från den israeliska regeringen.[10] Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har alla israeliska regeringar sedan 1967 bidragit till att stärka, utveckla och expandera bosättningarna.[11]
Bosättare och det internationella samfundet
Det internationella samfundet är enigt om att de israeliska bosättningarna utgör ett stort hinder för en fredlig lösning på konflikten. EU hävdade så sent som i februari 2009 att de israeliska bosättningarna är ett stort hinder för fred i Mellanöstern och att fortsatt aktivitet i bosättningarna ifrågasätter israels seriositet när det gäller landets engagemang för en tvåstatslösning.[12] Denna åsikt delas av FN:s säkerhetsråd som i bland annat resolution 465 från 1980 slagit fast att bosättningarna är en uppenbar kränkning av den internationella humanitära rätten och dessutom utgör ett hinder för att uppnå en allsidig, rättvis och ihållande fred i Mellanöstern.[13]
Ideologi och ekonomi
De israeliska bosättarna kan grovt indelas i två grupper: ideologiska och ekonomiska bosättare.[14] De ideologiska bosättarna har en religiös och eller nationalistisk övertygelse om att Västbanken är en del av Israel och att det är deras plikt att bosätta sig på området.[15] Ideologiska bosättare var bosättarrörelsens pionjärer och lever ofta långt in på Västbanken.[16] Ekonomiska bosättare[17] har främst motiverats att flytta till bosättningar på grund av de ekonomiska fördelar detta innebär.[18] Den israeliska staten har under åren tillhandahållit en rad olika finansiella incitament och subventioner för att uppmuntra israeler att bli bosättare.[19] Förmånliga lån där upp till 50% förvandlas till bidrag, sänkta skatter och lägre arrendeavgifter är några av de många olika förmåner bosättare kunnat ta del av.[20] Även de lokala myndigheterna i bosättningar har mottagit extra ekonomiskt stöd från staten. Under 1990-talet var exempelvis de lokala myndigheternas budget 40% högre per capita i bosättningarna jämfört med i Israel.[21]
Separata rättssystem
En av anledningarna till att internationell humanitär rätt förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område är att dessa personer riskerar att få en privilegierad ställning gentemot den ockuperade civilbefolkningen.[22]
FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, menar att just detta har skett på det ockuperade palestinska territoriet. Den israeliska bosättarrörelsen har skapat två separata system av rättigheter och pivilegier som främst gynnar israeliska medborgare på beskostnad av de över två miljoner palestinier som lever på Västbanken.[23] På Västbanken existerar i praktiken två separata vägsystem för israeler och palestinier. Palestinier hindras från att bruka huvudvägar som tagits över av eller byggts för israeler och tvingas använda ett andra klassens vägnät.[24] Israeliska medborgare samt även judar[25] som lever i bosättningar på Västbanken men som inte är israeliska medborgare lyder under israelisk civilrätt medan palestinier lyder under militärdomstolar.[26] Tillsammans med de privilegier som ges israeler gällande rörelsefrihet utgör detta enligt OCHA de mest uttalade elementen av vad de kallar den ”institutionaliserade diskrimineringen”[27]. Enligt internationell rätt borde en stor andel av det vatten som Israel använder för att täcka sina behov, inklusive det vatten som distribueras till bosättningarna, delas lika mellan israeler och palestinier.[28] Det israeliska vattenföretaget Mekorot säljer vatten till palestinska städer och levererar ungefär hälften av allt vatten till palestinierna på Västbanken. Under heta sommarmånader, då vattenbrist kan inträffa, prioriterar Mekorot bosättningarna framför de palestinska samhällena varav vilka en del drabbas av särskilda vattenrestriktioner.[29]
[1] Genevekonventionen artikel 49 säger bland annat att”The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.”
[2] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007, Annex 1, s. 127-131
[3] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 20,
[4] B’Tselem, Land Expropriation and Settlements, 2008, tillgängligt på http://www.btselem.org/English/Settlements/Statistics.asp
[5] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 16
[6] Haaretz, Settler population growing three times faster than rest of Israel, study says, 15/12 2008
[7] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 13
[8] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 13
[9] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 34
[10] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 34
[11] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 11
[12] EU, 24/2 2009, Declaration by the Presidency on behalf of the European Union on the settlement activities of Israel
[14] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 32
[15] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 32, OCHA nämner inte nationalistisk övertygelse i sin kategorisering, det gör däremot den israeliska fredsorganisationen Peace Now varför vi valt att inkludera detta i begreppet ”ideologiska bosättare”. Se Peace Now, Settlements in Focus – Quality of Life Settlers, 2007
[16] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 32
[17] Den israeliska fredsorganisationen Peace Now publicerade i januari 2007 en rapport om denna kategori bosättare, vilka de kallar ”Quality of Life Settlers”
[18] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 32
[19]B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 73
[20] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 74-76
[21] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 84
[22] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2008, Unprotected: Israeli settler violence against Palestinian civilians and their property, s. 3
[23] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2008, Unprotected: Israeli settler violence against Palestinian civilians and their property, s. 3
[24] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 62 och 68
[25] Med ”judar” åsyftas här alla människor som omfattas av den israeliska lagen ”Law of Return”, vilken ger alla judar samt alla personer som har minst en judisk far- eller morförälder rätt till israeliskt medborgarskap. Även personer som är gifta med en person som har minst en judisk far- eller morförälder omfattas av lagen, enligt Svensk Israel-Information. Se Svensk Israel-Information, Lagen om återvändande, 2006,
[26] B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 65-67
[27] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, 2008, Unprotected: Israeli settler violence against Palestinian civilians and their property, s. 3
[28] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 114
[29] FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, The Humanitarian Impact on Palestinians of Israeli Settlments and Other Infrastructure in The West Bank, 2007 s. 114